Jag hade inte suttit på en cykel på nästan två decennier. Livet kom emellan. Barn, jobb, bilpendling, bekvämlighet. Men förra sommaren bestämde jag mig: nu skulle jag börja cykla igen. Och även om första tramptaget kändes osäkert, så förändrade det mer än jag någonsin trodde.
Det här är min berättelse – och kanske också din.
Bakgrund – cykeln som försvann
Jag älskade att cykla som barn. Jag cyklade till skolan, till kiosken, runt kvarteret. Men när jag flyttade hemifrån bytte jag sadel mot tunnelbana. Sen kom bilköpet, småbarnsåren och allt däremellan. Jag saknade aldrig cykeln – trodde jag. Men kroppen började säga ifrån. Jag blev tröttare, stelare, och tyckte att till och med korta promenader blev en ansträngning.
Jag behövde förändring. Inte bara för kroppen – utan för hjärnan.
Beslutet – att testa på nytt
Det började med en lånad cykel. En kollega hade en extra damcykel med korg. “Testa en vecka,” sa hon. Jag skrattade nervöst men tog emot nyckeln. Den stod där i hallen i tre dagar innan jag vågade mig ut.
Första turen? Fem minuter till affären. Hjärtat slog. Styret kändes svajigt. Men något hände på vägen hem. Det var som om något klickade till – och en gammal känsla väcktes. Rörelsen. Friheten. Enkelheten.
De första veckorna – från osäker till van
Jag började med korta turer: till affären, biblioteket, några extra varv i kvarteret. Jag fick ont i benmusklerna. Jag blev svettig. Men varje dag kändes lite lättare. Och varje gång jag valde cykeln istället för bilen kände jag mig lite starkare.
Jag lärde mig att klä mig rätt, att planera bättre, att cykla lugnt men bestämt i trafiken. Jag lärde mig att vädret inte behövde avgöra mina val.
Förändringen – mer än fysisk
Efter två månader märkte jag att kroppen vaknade. Jag blev piggare på morgonen, somnade bättre på kvällen. Knäna slutade värka. Jag kände mig alertare på jobbet.
Men det största var kanske mentalt. Jag kände mig stolt. Jag tog ansvar för mitt mående. Jag kände mig friare, mer självständig. Och jag upptäckte min stad på nytt – småvägar, dofter, ljud.
Cyklingen blev en paus från skärmar, deadlines och hushållslarm. Bara jag, rörelsen, tankarna.
Praktiska insikter
För dig som också funderar på att börja cykla igen, här är mina bästa insikter:
- Börja kort – ingen cykelsemester dag ett.
- Låna eller hyr först – lär känna vad du gillar innan du köper.
- Låt det ta tid – det är ovant i början, men kroppen minns.
- Acceptera svackor – vissa dagar orkar man inte. Det gör inget.
- Fira små framsteg – första veckan, första regnturen, första jobbet gjort på cykel.
I dag – en ny vana
Nu cyklar jag 3–5 dagar i veckan. Till jobbet, till vänner, till träningen. Jag har köpt en enkel hybridcykel med pakethållare och lysen. Jag saknar inte bilen för kortresor. Jag sparar pengar, rör på mig, andas mer.
Och varje gång jag kliver upp på sadeln tänker jag: varför väntade jag så länge?
Sammanfattning
Att börja cykla igen efter många år kan kännas skrämmande. Men det kräver inte perfekta förutsättningar, dyra prylar eller total livsomställning. Det kräver ett val. Ett första försök. Och en vilja att hitta tillbaka till något enkelt – och kraftfullt.
För mig blev cykeln inte bara ett transportmedel. Den blev en ny riktning i livet.